-

Sitter och har sådär tråkigt som man har ibland. Slötittar på tv, kollar samma bloggar tio gånger. Så när jag som bäst sitter och zappar så hamnar jag på "Kniven mot strupen". Jag avskyr "Kniven mot strupen". Jag avskyr Alexander Nilsson. Det är väl förmodligen det sistnämnda som gör att jag hatar det förstnämnda. Nu vill jag bara säga att jag tycker ännu mindre om honom, och således även programmet. När jag nu hamnade på det och såg på det i kanske 10 sekunder så såg jag följande:

Alexander Nilsson står i en restaurang varpå han för ner fingret i något som visar sig vara mos. Han slickar på fingret, lägger huvudet på sned och glåmar elakt på ägarinnan av restaurangen (antar jag). Man riktigt ser hur det rycker i armarna på honom. Han vill gestikulera! Han vill vifta med armarna och vara lika jävla häftig som Gordon Ramsey. NEWS FLASH FOR YOU: Det kommer aldrig hända!

Han lutar sig fram över disken (där man betalar), slår i med handflatorna och säger, nästan väsande: "Är det här.....pulvermos?" konstpaus "Tycker du OM pulvermos?". Här kommer det som trots allt lyfte programmet en aning. Ett hopp som tändes inom mig, men som aldrig kommer att räcka till för att få mig att se på det förfärliga programmet längre än dessa 10 sekunder. Ägarinnan svarar: "Ja, det är pulvermos och jag tycker OM det". Rätt och slätt. Och varför inte? Jag tycker också om pulvermos. In your face, Alexander Nilsson. Jag ska leta upp den där restaurangen och gå dit och beställa pulvermos. Bara. Just det!  Hah!

Nu läser jag istället, så jag slipper bli upprörd.

För några veckor sedan hade vi visning av vår lägenhet. Vi ska nämligen flytta inom en snar framtid. Hur som helst, så skulle vi alltså visa lägenheten för ett ungt par från Daaaalarna (ni vet hur dom låter, dom där). Jag visste förstås inte från början att dom var från Daaaalarna utan hade många psykopatiska funderingar kring vilka dessa människor var, som skulle entra mitt hem. Åh, denna fina paranoia. Ett psykiskt sjukt par som tycker om att äta människor?! Två sluskar med 14 dagars flott hår och som stinker svett och kanske SVETTAR NER SOFFAN om dom får för sig att sitta i den?! Den är trots allt vit.. Eller kanske skitsnygga, perfekta människor som får en att må dåligt bara genom att existera? Ja, ni vet ju hur det är. Inte? Nähe, okej då.

Vi visade lägenheten själva. Vi bor i andra hand (mycket tvivelaktigt) och får därför inte hjälp av någon fancy mäklare i rosa skjorta (inga fördomar) som ba: " Ååååh, hur fiiiint skulle det inte vara om vi bara ställde nån liten blomma här, plockade bort kanske..allt från köksbänken och tyyyyyp kanske, renoverade hela stället? HIHI". Nej, sån lyx belönas man inte med. Jag fick istället då slita som ett djur (nåja) på min lediga dag för att få det rent och fräscht och visningsfärdigt. Under den här tiden började jag lite smått, eller maniskt, fundera över vad jag skulle säga, hur jag skulle visa lägenheten (vi bor på 25 kvm, inte skitmycket att visa). Ångest. Jag var dum nog att dela med mig med lite av mina tankar till min sambo som idiotförklarade mig på fläcken.

"Det är bara att öppna dörren, presentera dig, säga att dom får se sig omkring och att du gladeligen ska försöka svara på deras frågor", sa han.

Om det bara vore så enkelt, tänkte jag men nickade ändå instämmande för vem vill bli idiotförklarad två gånger på så kort tid? Not me. Men jag la min faith på Johan, som ju är social och kan föra sig bland folk.

Så kom då tiden då paret ringde och jag skulle åka ner och öppna porten. Jag kommer ner till bottenvåningen där två till synes normala människor står. Men dom har nåt lurt med sig, stora svarta lådor. Så nästan innan jag krampaktigt hälsat så frågar jag vad dom har med sig för saker. "Inga automatvapen eller knark, väl!?" Säger jag. Inte, men jag tänker det. Nädå, det var bara nå musikgrejs (lyssnade inte så noga, var lättad). Sen ska vi då ta hissen. En trång jävla hiss. Ytterst obekväm stämning varpå jag försöker dra ett skämt som misslyckas katastrofalt (story of my life). Jag blir döröd i fejjan och önskar att hissen kunde gå i superultrarapid. All normal konversationsförmåga försvinner i takt med att rödheten stiger och jag befinner mig i ett grottmänniskeliknande tillstånd. Jobbigt läge.

När vi till slut kommer upp och jag öppnar dörren så är jag SÅ.SJUKT.LÄTTAD över att se min kära sambo. Och mycket riktigt så sköter han det fläckfritt. Det är bara jag som upprepade gånger stammar, mumlar osammanhängande, svettas och blir generad utan anledning. Men hey, sån är jag. Till slut gick dom ju och i skrivandes stund så har jag fått reda på att dom kommer flytta in så nu behöver jag inte hålla i en till visning och till det säger jag: HALLELUJA! För fan vilken pärs det var.

Hej där ute.

Jag är en ganska kul tjej, som ni vet. Ganska och ganska, jävligt kul, ska jag säga. Med den ödmjuka inledningen så ska jag nu berätta om ett så lyckat skämt att jag fortfarande fnissar åt det ibland. Nu känner jag att jag har byggt upp detta rätt mycket men sån är jag.

I alla fall så lagade jag mat här hemma en gång. Jag lagade fetaost-och soltorkadetomatfylld kyckling inlindad i bacon. Jovars. Och diverse tillbehör, givetvis. Detta bjöd jag min kära sambo på. Följande konversation utspelade sig vid matintaget:

- Åh, Anna, du är världens bästa kock. Vad GOD kycklingen var. Mör och underbar och saftig. (liten överdrift från min sida, kanske).

- Tack. Jag lämnade den sådär rosa och lite rå i mitten som man ska göra. 

Tystnaden som uppstod var inte bara magisk. Den var priceless, I tell you. Han slutade tugga, funderade förmodligen på att gå och spy upp allt direkt. Förvåningen, skräcken, i Johans ögon var så fruktansvärt rolig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Avslöjandet av mitt skoj kom som en våg av lättnad, kan jag tro. Ja, ni. Vad ska jag säga? Jag är rätt skoj.

Jag ar förkyld. Det är tråkigt av flera anledningar som ni säkert är bekanta med, varpå jag inte behöver räkna upp dessa. En anledning (en måste jag räkna upp, p.g.a relevansen i inlägget) är att man blir väldigt torr runt näsan när man snyter sig fem gånger i sekunden. I och med detta så kom jag fram till en fasansfull insikt (som jag envist har ignorerat trots pikar från omgivningen) : Jag är sjukt blek! Jag vill till och med dra det längre än att säga att jag är sådär "svenskt vinterblek" (vanligt uttryck). Jag är VIT. Står jag naken mot vår vitmålade vägg så syns jag inte utan smälter in i omgivningen likt en kameleont.

Bevis: Igår smörjde (smorde?) jag näsan med idominsalva. Ett tjockt lager. Jag tänkte : "Vafan, sjunker det in så fort att jag inte hinner se?!" Näpp, jag tittade närmre och såg till min förfäran att där fanns en massa salva på min hud som inte syntes! Det var så jag var tvungen att sätta på mig mina glasögon och nästan köra in huvudet i spegeln för att se smörjan. Nyansen på salvan matchade alltså min hudton så väl att det var som att jag aldrig hade smörjt på nån idomin. And I rest my case.

Det är då för väl att jag i alla fall numera är blond, då blir kontrasten inte SÅ stor. På den gamla goda onda tiden då jag var mörkhårig såg folk fel på mig och tjejen från "The Ring". "Titta, där kommer Samara och går" sa dom. "Klar förbättring från den där hackiga gången/krypandet hon höll på med förut". Sen kom jag närmre och då såg dom ju till sin lättnad att det bara var jag. "Nähe, nänä, det var bara Anna" sa dom då. "Jag undrar om hon är släkt med den där tjejen från "The Ring" på något vis?" Och DET, mina vänner, är långt ifrån okej. Så jag får glädjas åt det lilla och tänka att det enda dom kan missta mig med nu är en albino. Det känns sådär.