-

För några veckor sedan hade vi visning av vår lägenhet. Vi ska nämligen flytta inom en snar framtid. Hur som helst, så skulle vi alltså visa lägenheten för ett ungt par från Daaaalarna (ni vet hur dom låter, dom där). Jag visste förstås inte från början att dom var från Daaaalarna utan hade många psykopatiska funderingar kring vilka dessa människor var, som skulle entra mitt hem. Åh, denna fina paranoia. Ett psykiskt sjukt par som tycker om att äta människor?! Två sluskar med 14 dagars flott hår och som stinker svett och kanske SVETTAR NER SOFFAN om dom får för sig att sitta i den?! Den är trots allt vit.. Eller kanske skitsnygga, perfekta människor som får en att må dåligt bara genom att existera? Ja, ni vet ju hur det är. Inte? Nähe, okej då.

Vi visade lägenheten själva. Vi bor i andra hand (mycket tvivelaktigt) och får därför inte hjälp av någon fancy mäklare i rosa skjorta (inga fördomar) som ba: " Ååååh, hur fiiiint skulle det inte vara om vi bara ställde nån liten blomma här, plockade bort kanske..allt från köksbänken och tyyyyyp kanske, renoverade hela stället? HIHI". Nej, sån lyx belönas man inte med. Jag fick istället då slita som ett djur (nåja) på min lediga dag för att få det rent och fräscht och visningsfärdigt. Under den här tiden började jag lite smått, eller maniskt, fundera över vad jag skulle säga, hur jag skulle visa lägenheten (vi bor på 25 kvm, inte skitmycket att visa). Ångest. Jag var dum nog att dela med mig med lite av mina tankar till min sambo som idiotförklarade mig på fläcken.

"Det är bara att öppna dörren, presentera dig, säga att dom får se sig omkring och att du gladeligen ska försöka svara på deras frågor", sa han.

Om det bara vore så enkelt, tänkte jag men nickade ändå instämmande för vem vill bli idiotförklarad två gånger på så kort tid? Not me. Men jag la min faith på Johan, som ju är social och kan föra sig bland folk.

Så kom då tiden då paret ringde och jag skulle åka ner och öppna porten. Jag kommer ner till bottenvåningen där två till synes normala människor står. Men dom har nåt lurt med sig, stora svarta lådor. Så nästan innan jag krampaktigt hälsat så frågar jag vad dom har med sig för saker. "Inga automatvapen eller knark, väl!?" Säger jag. Inte, men jag tänker det. Nädå, det var bara nå musikgrejs (lyssnade inte så noga, var lättad). Sen ska vi då ta hissen. En trång jävla hiss. Ytterst obekväm stämning varpå jag försöker dra ett skämt som misslyckas katastrofalt (story of my life). Jag blir döröd i fejjan och önskar att hissen kunde gå i superultrarapid. All normal konversationsförmåga försvinner i takt med att rödheten stiger och jag befinner mig i ett grottmänniskeliknande tillstånd. Jobbigt läge.

När vi till slut kommer upp och jag öppnar dörren så är jag SÅ.SJUKT.LÄTTAD över att se min kära sambo. Och mycket riktigt så sköter han det fläckfritt. Det är bara jag som upprepade gånger stammar, mumlar osammanhängande, svettas och blir generad utan anledning. Men hey, sån är jag. Till slut gick dom ju och i skrivandes stund så har jag fått reda på att dom kommer flytta in så nu behöver jag inte hålla i en till visning och till det säger jag: HALLELUJA! För fan vilken pärs det var.