-

Nyss hemkommen från Woodland Hills där jag träffade en annan svensk au pair, Camilla. Mycket trevligt och massa skratt blev det. Inte helt fel, det får göras om.

Från en sak till en annan.

En sak som är, fan, så irriterande är dessa voicemail här som ALLA använder sig av på sina mobiler. Ni fattar? Man lämnar ett meddelande om personen man ringer till inte svarar, vilket jag egentligen inte förstår. Räcker det inte att personen i fråga ser att denne har ett missat samtal och ringer tillbaka? Nej, man ska berätta att man har ringt, helt korkat. Men, amerikaniserad som jag är så gör även jag det. I början var det lite: "Hey..eeeh... it's Anna...yeah..call me.. eeeh.. bye....." typ. Men nu, erfaren som jag är, så kan jag babbla på i hundra år och sedan inse att: oj, fan, jag är på voice mail, vilket leder till ett snabbt avslut.

Hur som helst, vad jag ville säga var, att dessa voicemails leder till en jävla lek här. Någon ringer mig, jag svarar inte, får ett voicemail från personen, ringer tillbaka, inget svar, jag lämnar voicemail, personen ringer upp, jag svarar inte, voicemail osv, osv. Som tagen, typ. När man efter ett gäng voicemails fram och tillbaka tillslut svarar, ja då har man glömt bort vad det var man ville när man ringde för åtta timmar sen. HELT irriterande. Senaste tiden har mina voicemail låtit antingen såhär: I hate voicemail!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Call me back. Eller: Phone tag is fuuuuuuuuuuun, you're it. tihihih. Lite beroende på humör, då. Men fattar ni vad irriterande? Dessa voicemails skapar irritation i mitt liv. Jag längtar tillbaka till Sverige där man inte anses som en bakåtsträvande, voicemail-hatande, oteknisk människa om man inte lämnar voicemail. Vilket är precis vad jag är, egentligen. En bakåtsträvande, voicemail-hatande oteknisk människa. Mm, det är jag det. Och nej, det funkar inte att bara skita i att lämna ett. Jag måste. 

Tack för ordet.