Jag står på mig
Kommer ni ihåg inlägget om mitt kycklingskämt som jag gjorde mot Johan? (att jag lämnat kycklingen rosa i mitten, blabla). Det var för övrigt SÅ. SJUKT. KUL. Hur som helst, så skulle jag berätta om det här skämtet för en arbetskollega. Jag berättade alltihopa och skrattade som så många gånger förut åt min fyndighet. Hon skrattade också, såklart (det är ju liksom skiiiitkul, egentligen). Efter att jag har återhämtat mig ska jag berätta om trovärdigheten jag höll under skämtet.
Jag: Han kunde liksom verkligen tro på det, för att jag SKULLE kunna göra nåt sånt, på riktigt!
AK: Ja, jag ser ju att du är asstolt över att du fick till det.
Jag: Eeeeh, ja? Det var ju typ världens bästa grej, all times.
AK: Du är medveten om att det var på grund av din dumhet som han gick på det, va?
Jag: ..............
Nix, det tror jag EJ på. Det var p.g.a min höga skådespelartalang. Helt klart. INTE för att jag har bristande kunskaper i köket (som jag JOBBAR PÅ). Jag spelade faktiskt teater när jag var liten. Och det ni, sitter i det. Typ som att cykla. Jag sa typ. Lite i alla fall.
Jag: Han kunde liksom verkligen tro på det, för att jag SKULLE kunna göra nåt sånt, på riktigt!
AK: Ja, jag ser ju att du är asstolt över att du fick till det.
Jag: Eeeeh, ja? Det var ju typ världens bästa grej, all times.
AK: Du är medveten om att det var på grund av din dumhet som han gick på det, va?
Jag: ..............
Nix, det tror jag EJ på. Det var p.g.a min höga skådespelartalang. Helt klart. INTE för att jag har bristande kunskaper i köket (som jag JOBBAR PÅ). Jag spelade faktiskt teater när jag var liten. Och det ni, sitter i det. Typ som att cykla. Jag sa typ. Lite i alla fall.
